Debattartikeln publicerades lätt förkortad i Miljömagasinet 5 januari 2006. Debatten startade med en artikel av Ulf Flodin, expert i yrkes- och miljömedicin, där han ifrågasatte existensen av elöverkänslighet. Solveig Silverin svarade och anklagade dessutom läkarkåren för att ta större hänsyn till industrins intressen än till de elöverkänsligas så att de "sparkar på dem som redan ligger". Läkarna Kerstin och Lars Dahlin försvarade sedan läkarkåren och Ulf Flodins uppfattning.

Besvären kända sedan länge

Kerstin och Lars Dahlin formulerar sitt svar till Solveig Silverin som om orsakerna till elöverkänslighet skulle vara okända, berömmer sjukvården och tror att de flesta inte tycker att läkarna trampar på dem som redan ligger.

Orsakerna till elöverkänslighet är inte vetenskapligt bevisade men historien visar att besvär i samband med radiofrekvent elektromagnetisk strålning har varit kända nästan lika länge som radion varit i allmänt bruk.

"Redan i början av 1930-talet stod det klart att radiofrekventa (RF) elektromagnetiska (EM) fält utgjorde ett arbetsmiljöproblem. Radiotelegrafister och servicepersonal vid större kortvågsändare klagade över vissa störningar i allmänbefinnandet. Besvären yttrade sig bl a i form av huvudvärk, trötthet, sömnsvårigheter och ökad retlighet, d.v.s. problem som alla är sammanknippade med störningar i centrala nervsystemet (se vidare Liebesny, 1935). De första åren efter införandet av kortvågsbehandling inom medicinen upplevde personalen, som arbetade med dessa apparater, liknande besvär (Dänzer et. al.,1938; Thom, 1959). v. Went (1954) införde ett skyddsavstånd på 2 m till kortvågsapparaturen vid behandlingen för att han och hans medarbetare skulle undvika dessa besvär."

Citatet är ur "Arbete och hälsa 1979:30" utgiven av Arbetarskyddsstyrelsen och författad av Kjell Hansson Mild, Ulf Landström och Bertil Nordström.

I "Electromagnetic Fields and the Life Environment" av Marha m.fl. från 1971 lyder första meningen: "Vi vet att hela spektrumet av elektromagnetiska vågor kan påverka levande materia och är därmed biologiskt aktivt." Den boken är en av dem som Mild m.fl. hänvisar till för den som vill veta mer. Det ger en märklig känsla att läsa i en 35 år gammal bok om effekter av strålning som presenteras som nyheter idag. Ökning av mängden histamin i blodet; påverkan på röda och vita blodkroppar; påverkan på centrala nervsystemet mätt med EEG; påverkan på hjärtat mätt med EKG; påverkan på blodflödet; förstorad sköldkörtel m.m.. Stycket om subjektiva besvär hos arbetare i radiofrekvent miljö stämmer perfekt på elöverkänsliga idag. T.ex. "Vid en viss tid efter att exponeringen har avslutats (ibland så länge som flera veckor eller mer), återvänder organismen vanligen till dess ursprungliga tillstånd och alla subjektiva och objektiva besvär försvinner".

Mild m.fl. anger att det 1977 fanns över 4600 undersökningar och rapporter i ämnet radiofrekvens och mikrovågsfält. Marha m.fl. betecknar kunskapen som relativt omfattande redan i mitten på 1960-talet. Någon diskussion om andra orsaker till problemen än strålning förekommer inte i de båda skrifterna. Den tycks ha uppstått efter att den så kallade "bildskärmssjukan" gjorde entré på 80-talet. Den var en tydlig varningssignal om att elektromagnetisk strålning, som tidigare betraktats som ett arbetsmiljöproblem för ett fåtal som arbetat i s.k. radiofrekvent miljö, kunde bli ett hälsoproblem i en större del av befolkningen. Vetskapen om att hela det elektromagnetiska spektrumet är biologiskt aktivt fanns ju sedan lång tid tillbaka.

Hur har det då gått för befolkningen? 1999-2000 svarade 16 procent av 13600 skåningar att de hade besvär av lysrörsljus, bildskärm eller annan elektrisk utrustning (Carlsson avhandling "Subjective annoyance attributed to electricity and smells"). Samma resultat får nu också den tyska strålskyddsmyndigheten BfS i sina årliga intervjuundersökningar av tyskarnas inställning till mobiltelefoni och strålning.

Är det svårt för läkare att upptäcka de drabbade? Nej, inte enligt läkarna i den tyska staden Bamberg. När de tog med sig mikrovågsmätare och mätte strålningen i sina patienters vardag fann de ett hälsomässigt armod i de mest strålningsbelastade miljöerna. I sin rapport talar de om ett "karaktäristiskt symtomkomplex". Se t.ex. Miljömagasinet 27/5 05.

Frågan om läkare i allmänhet trampar på dem som redan ligger kan avgöras individuellt och objektivt för varje läkare av om denne kan tänka sig att skriva ut ett sjukintyg där det framgår att besvären relateras till elöverkänslighet eller inte. Ett sjukintyg skrivet på det sättet är en förutsättning för att den elöverkänslige ska kunna få den lagstadgade hjälpen enligt lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS.

Bakgrunden är att sedan år 2000 är elöverkänslighet ett erkänt handikapp och FN:s standardregler för funktionshindrade gäller oavsett vilket hindret är. Vid kommunernas bedömning av hjälpinsatser är det behovet som ska styra och inte om sambanden mellan orsak och symtom är säkerställda eller inte. Kostnaderna för felaktiga insatser p.g.a. bristande kunskap om funktionshindret får samhället bära istället för att den funktionshindrade vägras hjälp. Särskilt anpassade bostäder anges i LSS 9 § pkt 9 och för en elöverkänslig betyder det elsanering och numera, efter den mycket kraftiga ökningen av radiofrekvent strålning, också avskärmning eller lågstrålande zon. Den yttre miljön och bostäder nämns särskilt i standardreglerna regel 5 pkt 1.

Varje läkare bör ställa sig frågan om åtgärder för att minska strålningsbelastningen för att uppnå positiva hälsoeffekter ska motarbetas eller stödjas. Minskning av strålningen har ju använts med gott resultat för sjukvårdens egen personal - redan 1954.

Bengt Håkansson