Elöverkänslighet - elallergi

Elöverkänslighet innebär en ökad känslighet för elektriska eller magnetiska fält eller elektromagnetisk strålning, EMF. Fälten skapas av elektriska ledningar och apparater och strålningen sprids från trådlös teknik.

• Historia
• Symtom
• Förekomst
• Behandling

Hälsoproblem och ökad känslighet efter att ha varit utsatt för EMF hade visat sig långt före 1980-talet, men det var först då som begreppet elallergi eller elöverkänslighet myntades.

Historia

1930 genomförde amerikanska flottan tester där frivilliga försökspersoner upprepade gånger utsattes för kraftig elektromagnetisk strålning från den tidens modernaste radiosändare. För varje gång uppstod symtomen snabbare och det tog längre tid för dem att försvinna¹. Ett resultat helt i linje med dagens erfarenheter av elöverkänslighet. I början på 1930-talet började också besvär vid arbete med radiosändare och vid kortvågsbehandling inom sjukvården att rapporteras.

På 1950-talet i Sovjetunionen startades långtidsstudier av personal i EMF-belastad miljö. Personerna följdes i upp till 10 år. Tillsammans med djurförsök visade dessa studier att nervsystemet är känsligast vid långtidsexponering för EMF.

Symtom

Besvären brukar först visa sig som trötthet, koncentrationssvårigheter, huvudvärk (tabell 1) och sömnstörningar, dvs. störningar i centrala nervsystemet. Vartefter exponeringen för EMF fortsätter ökar besvär med andning, hjärta, kärl och matsmältning.

Under 1980-talet gjorde datorerna sitt intåg på kontoren och många som arbetade vid bildskärm fick besvär. Ofta utvecklades känsligheten även för andra elektriska apparater och lysrör. I allmänhetens ögon hade elallergi uppstått. De drabbade personerna led också av de ovan uppräknade besvären men diskussionen kom mest att handla om de hudförändringar som uppstod. Förändringarna var tidigare okända och påminner mest om skador av ultraviolett strålning och röntgen².

Besvären är högst varierande från person till person men följer ändå ett karaktäristiskt mönster (se sidan Bamberg-rapport). De kan uppstå omedelbart eller med fördröjning. Elöverkänsliga i allmänhet har därför haft svårt att avgöra när EMF ökat eller minskat under blindtester, vilket används som argument mot att besvären orsakas av EMF. Ibland drivs argumentationen så långt att EMF påstås vara helt riskfritt och att elöverkänsliga aldrig har fått besvär under testerna. Att så inte är fallet framgår på sidan Blindtester och provokationsförsök. I verkligheten har ofta prövande under lång tid gett insikten hos den elöverkänslige att besvären är kopplade till EMF.

Elöverkänsliga reagerar på elektriska och magnetiska fält helt enligt grunderna i elläran och får mest besvär av de elektriska apparater som avger snabbt varierande magnetiska eller elektriska fält. Det vill säga de som skapar starkast ström i våra kroppar, t ex bildskärmar, datorer och lågenergilampor (tabell 2). Många faktorer har föreslagits som orsak till elöverkänslighet, men inga förutom EMF och metallförgiftning har klarat en konfrontation med verkligheten.

Behandling

Inget fungerar bättre än reducering av EMF, dvs. undvika källorna, elsanera och avskärma strålningen (tabell 3). 1996 presenterade Socialstyrelsen en redovisning av hälsoeffekter efter elsanering i bostäder⁴. Socialstyrelsen skriver att "de flesta som genomfört åtgärder upplever att deras besvär minskat kraftigt vid vistelse i bostaden efter åtgärderna".

I en schweizisk undersökning⁵ svarade 69 procent av de läkare som hade erfarenhet av att behandla elöverkänsliga, att de i första hand förebygger genom att minska exponeringen, d.v.s. att patienten undviker att utsätta sig för elektriska och magnetiska fält eller strålning. Det är också den första åtgärd som redan på 1960-talet rekommenderades av ryska forskare inom Sovjetunionens institut för arbetsmiljö och yrkessjukdomar⁶. Men reducering av EMF är ingen garanti för minskade besvär. De går vanligtvis tillbaka men kan i enstaka fall fortskrida⁷.

Förekomst

I en undersökning från 1998 om elöverkänslighet i Kalifornien⁸, svarade 3,2% av de tillfrågade att de var "allergiska eller mycket känsliga" för elektriska apparater.

I Miljöhälsorapport 1998, som gjordes av Miljömedicinska enheten på Karolinska sjukhuset och omfattade Stockholms län, var det 1,5 % av de svarande som ansåg att de var elöverkänsliga.

I Miljöhälsorapport 2001 presenterade Socialstyrelsen resultaten från Nationella miljöhälsoenkäten 1999 (NMHE 99), som behandlar åldrarna 19-81 år och gäller hela landet. Där hade andelen elöverkänsliga ökat till 3,1 %, vilket innebär att 200 000 vuxna betraktar sig som känsliga, överkänsliga eller allergiska mot EMF. Miljöhälsorapport 2009 redovisar 3,2 % elöverkänsliga.

Taiwan har den största andelen elöverkänsliga med 13,3 procent av befolkningen⁹ (diagram 1).

Den tyska strålskyddsmyndigheten Bundesamt für Strahlenschutz, BfS, gjorde under 2003-2006 en årlig undersökning av hur tyskarna förhåller sig till strålning från mobilmaster, mobiltelefoner och trådlösa telefoner. 2004 var det nio procent som, på en första direkt fråga, svarade att deras hälsa påverkas av strålningen (diagram 2).

Hur allvarliga är besvären?

I Socialstyrelsens Miljöhälsorapport 2001 uppgav knappt hälften av de elöverkänsliga (1,4% av de tillfrågade) att de var besvärsfria om de undvek elektriska och magnetiska fält, medan en minoritet (0,3% av de tillfrågade) hade svåra besvär. I den skånska undersökningen var det ca två procent av de svarande som angav "mycket besvär".

Som man frågar får man svar

Eftersom elöverkänslighet ännu inte kunnat mätas objektivt är det personens svar på en fråga som redovisas i undersökningarna. Hur frågan ställs har avgörande betydelse för hur många elöverkänsliga som undersökningen redovisar. För att de tillfrågade ska svara ja på en fråga som "är du elöverkänslig" krävs att personen betraktar sig som elöverkänslig eller elallergiker. Troligast genom att symtomen har nått en besvärande nivå. En fråga som "besväras du av elektromagnetisk strålning" kräver kunskap om teknik och strålning som inte alla har.

I april 2005 disputerade Frida Eek (född Carlsson) på Yrkes- och Miljömedicin i Lund med avhandlingen Subjective annoyance attributed to electricity and smells¹⁰. Den bygger bland annat på enkätsvar från 13600 skåningar under åren 1999-2000. Sammanlagt 16 procent svarade då att de under de senaste 14 dagarna haft besvär av lysrörsljus, bildskärm eller annan elektrisk utrustning. Att jämföra med NMHE:s 3,1 procent elallergiker vid samma tid. På en andra fråga i 2004 års undersökning från BfS svarade omkring 45 procent att deras hälsa påverkas av strålning från mobilsändare, mobiltelefoner, trådlösa telefoner eller andra källor. Men bara en tredjedel av dessa kunde också ange något besvär, vilket ger ett slutresultat i nivå med undersökningen i Frida Eeks avhandling (diagram 3).

Vad kan man göra?

I massmedia är det de svårast drabbade som oftast syns. De som flytt från sina hem och på senare tid återigen tvingats bort på grund av nya mobilmaster, grannarnas trådlösa DECT-telefoner och trådlösa nätverk eller annan trådlös teknik. 2002 uppgav 294 av Elöverkänsligas Riksförbunds medlemmar att de tvingats flytta en eller flera gånger för att hitta en acceptabel bostad. Osäkerheten i denna uppgift är stor eftersom det bara var 755 av förbundets då 2400 medlemmar som svarade på enkäten.

Av tillgänglig dokumentation kan man dra slutsatsen att de flesta elöverkänsliga ändå stannar på sina jobb och bor kvar, om än med större eller mindre förändringar. Men den ständiga utbyggnaden av den trådlösa tekniken innebär en allt sämre situation och nya drabbade.

Sedan 1995 är Elöverkänsligas Riksförbund med i Handikappförbundens Samarbetsorgan HSO och får statsbidrag som handikappförbund för sin verksamhet. Därmed är elöverkänslighet erkänt som en funktionsnedsättning.

Personer med funktionsnedsättning har samma rätt till delaktighet i samhället som alla andra. Därför är utgångspunkten för handikappolitiken att funktionsnedsättning inte ses som en egenskap hos individen utan som en brist i miljön. Det är först i en förstörd miljö som den elöverkänslige blir handikappad. Den som har besvär av elmiljön, har förändrat den för att må bättre, eller undviker elektriska apparater för att vara besvärsfri, bör gå med i Elöverkänsligas Riksförbund. Vågbrytaren arbetar för att all elektromagnetisk strålning från elsystem och kommunikation ska anpassas till nivåer som inte medför skada eller olägenheter för någons hälsa eller miljön som helhet.